Jag funderar en hel del över frågan i rubriken. Undran dyker upp till och med när jag varken läser eller skriver, bara tänker. Häromdagen sade jag för mig själv: "På momangen!" Nästan genast slog en konstig form av självcensur till så att jag tänkte: "Det där ordet förstår ingen människa!" Det ledde genast till tankar på alla möjliga andra ord...
Sommar igen!
Sommar igen! Loppisfyndet på bilden fick jag på min namnsdag av maken som hittat den hos Pingstkyrkans second hand - vilken maskin, jag bara älskar den! Mellan jobb och ledighet, livet i stan och mellanspel på landet gör det ingenting att vädret växlar så. Regnet får blommorna att prunka mer än någonsin i rabatterna och sommar är ändå alltid sommar... Och jobb är alltid jobb och man får nog skylla sig själv när man gjort sitt jobb till en livsstil. Tredje generationen översättare är jag också, så det var nog kört från början, misstänker jag. Lite krumbukter i livet först innan man landade där man skulle. Tänker på min svårt handikappade morfar som knackade på en liknande maskin som den på bilden och knöt fast suddgummit i ett snöre för att han inte kunde böja sig ner och leta rätt på det själv när han satt och översatte Ellery Queen och James Fenimore Cooper om nätterna med sina krumma fingrar på tangentbordet. Och tänker på min mamma som översatte sin tids tantsnuskstjärna Netta Muskett - hon kunde titta på oss med låtsat trånsjuk min och citera sista meningen i sin översättning av Musketts Den stilla ön. Så här gick den: "Som en trött fågel sjönk hon i hans armar och räckte honom sina läppar." Det ni!
Add new comment