Nu blev det dags för mig att få Coronavirus. Den lindriga varianten, tack och lov. På senare tid har jag gjort en del jobb åt två konstmuseer som hör till mina mest uppskattade uppdragsgivare. På Waldemarsudde kan man fortfarande se Nikolaj Astrups utställning med fascinerande, kärleksfulla, ibland nästan övermytiska bilder från det norska landskapet - den ger ett nytt perspektiv på den tid som i Norge ofta kallas det nationella genombrottet och som vi kanske mest förknippar med litteratur och musik, kanske särskilt med namn som Ibsen och Grieg. Intressant och tankeväckande, och det har varit ett härligt uppdrag för mig att arbeta med katalogen. Moderna Museet visade å sin sida utställningen Mrs Barclays salong för en tid sedan; till den hade jag översatt väggtexter och det var också ett riktigt njutbart uppdrag. Moderna Museet gav mig också chansen att göra en blygsam insats för ukrainska konstnärer genom att översätta texter till deras verk från engelska (jag kan inte ukrainska) och avstå arvodet till förmån för upphovspersonerna. Det kan också nämnas att jag för en vecka sidan gick på förlagsfest för första gången på tre år. Jag kände mig pandemi-rostig och vågade knappt bege mig dit, så osäker kände jag mig. Hur gör man när man minglar, nu igen? Vad har man på sig på förlagsfester? Men Bazars fest blev riktigt trevlig och jag fick veta att jag verkligen inte var den enda som hade känt sig orolig och ovan ... Återsåg flera kära kolleger och hade riktigt fina samtal. Dessutom njöt jag av utsikten från Södra Teaterns balkong över ett soldränkt Stockholm och beundrade Linda Lampenius virtuosa violinspel. Ett par dagar senare fick jag ett intressant samtal med en läsare som ringde. Han var en av akupunkturens pionjärer i Sverige och hade läst min översättning av Robert Wrights Därför funkar meditation. Den hade väcks en hel del spännande tankar om möjliga kopplingar mellan språkinlärning och meditation. Nu ska jag bara rida ut sjukdomen, så går färden vidare mot nya projekt i mitt arbetsrum på Skeppsholmen. Där har jag fått möjlighet att vistas tack vare Författarförbundet. Hejar också på Förbundet under den viktiga kampen för seriösa och rimliga avtal till oss översättare. I sjuksängen vederkvicks jag av att läsa Nils Håkansons Dolda gudar, om vårt yrkes (verkliga och påstådda) starka och svaga sidor, och dess historia ända från de tidigaste översättarna av religiösa texter.

Sedan jag senast skrev här har jag översatt ytterligare två romaner av Nina George. Drömmarnas bok kom förra året och är en berättelse om sjukdom, vilket känns passande just nu. Den utspelar sig i stor utsträckning på en avdelning för patienter som ligger i koma. Närstående och vårdpersonal spelar viktiga roller, men huvudtemat är det liv som två komapatienter i olika åldrar och med mycket olika bakgrund har haft och hur deras tillstånd pendlar mellan djup drömlöshet och förvrängda fragment av upplevelser och minnen. Gränsen mellan vakenhet och medvetslöshet skildras som ett slags genomskinligt lock som de ibland närmar sig, ibland sjunker längre bort ifrån. Jag tycker att det är en intressant och viktig bok som kan ha ett särskilt värde för anhöriga och vårdpersonal till just komapatienter. Den är ganska olik Georges andra romaner, även de översatta av mig: Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. I och för sig handlar alla hennes romaner om kärleken och döden i olika former. I höst utkommer hennes senaste roman, Den lilla bokbussen i Provence. I den får vi rent konkret möta både Kärleken och Döden, och framför allt återknyta kontakten med litteraturen och dess kraft att påverka, något som spelade en central roll i den första romanen. Nina George är en skicklig skribent och hennes lokalkännedom om smultronställen i Frankrike är svårslagen. Hon bor och verkar själv i landet sedan ett antal år.

Det är ett rätt ensamt jobb att vara översättare. Så desto mer värdefullt är det att då och då möta kolleger och utbyta erfarenheter och tankar. Det blir alltid fina tillfällen till sådant kring jul, när både förlagen och fackorganisationerna anordnar sammankomster. Jag är glad och tacksam för alla trevliga kolleger och samarbetspartner som jag har möjlighet att träffa! Annars sitter jag mest i min egen lilla bubbla och jobbar, och förlorar mig i de mest disparata världar, som 1860-talets Kuba och yttre rymden ... Det är ett privilegium, det är jag högst medveten om. Och de gånger ens arbete får lite uppmärksamhet ett positivt omnämnande blir man stimulerad att fortsätta. I går kom jag av en slump att få syn på vad som hade stått om min översättning av Andrei Codrescus Bibliograv i Helsingborgs dagblad ("Översättaren Ulrika Junker Miranda har gjort ett imponerande jobb med att fånga rytmen i Codrescus prosa") och det värmde verkligen - också för att jag hoppas att fler läser den intressanta och tankeväckande (bitvis svarthumoristiska) texten.

Bengt af Klintberg tog emot Wahlström & Widstrands pris i veckan, välförtjänt och glädjande. Per Wästberg höll ett fint tal om Bengts samlade verksamhet - alltifrån den uttjänta, svävande dykardräkten i Skogsdykare till barnramsor, fula visor och moderna myter. Per Wästberg visade på ett elegant sätt att allt som Bengt har gjort alltid har lyckats överraska samtidigt som det har varit genomkonsekvent. Jag tänkte med värme tillbaka på många års vänskap och gemensamma upplevelser, som att sitta framför en oförstående och antagligen uttråkad publik medan absolut ingenting händer, innan publiken tar över initiativet och skapar själva eventet eller happeningen. Jag tänkte också på hur vi tillverkade jordgubbstavlor här hemma i vår trädgård på Åsögatan, och när vi åkte omkring i Bengts lilla ilsket orangefärgade VW-bubbla, som bröt ihop mitt i någon hälsinge- eller möjligen dalaskog i hällande regn. Det var en upplevelse att få vara med och fira honom och tänka tillbaka på allt med stor glädje.