Alla som såg matchen Chile-Brasilien nyss funderar nog över hur straffläggare och målvakter resonerar och känner sig i straffsituationer. Själv känner jag mig lite mer insatt i det numera, eftersom jag jobbat med frågeställningen som översättare. Läs mer om det på http://volante.se/2014/06/vm-special-statistiken-bakom-en-strafflaggning/. Det är det roliga med jobbet - att man får inblickar i allt möjligt intressant. Samtidigt jobbar jag med Örjan Berners kommande bok Härskarna i Kreml som redaktör. Örjan var Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland under de spännande åren före och efter järnridåns avskaffande och Sovjetunionens upplösning. Hans välskrivna iakttagelser kommer att bli fängslande höstläsning för många. Känner mig som en av de få som på allvar kan säga att det är roligt på jobbet varenda dag. Och så ser jag fram emot Frankrikes nästa match, nu när Chile tyvärr blev utslaget på straffar. Allez, les bleus!
Förlagsklubben delar idag ut årets redaktörspris, som går till Susanna Eriksson Lundqvist på Bonnier Fakta. Jag har varit kollega till henne och samarbetat som frilans med henne, och jag kan bara säga att det är oerhört välförtjänt. Få har lika utpräglad omsorg om text och bild, en sådan överblick över helheten och samtidigt skarp blick för detaljer som Susanna. Dessutom är hon alltid lugn och saklig och fantastiskt trevlig att arbeta med. Hon förenar på ett suveränt sätt de egenskaper som en bra redaktör behöver - det vaksamma ögat, viljan att alltid lära sig nya saker och den outsläckliga nyfikenheten. Stort grattis till Susanna!
I veckan var J. Craig Venter i Stockholm och hade bland annat ett framträdande på Nordiska Museet samt var med i ett inslag i Vetenskapens värld på SVT (http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/han). Jag har översatt hans bok Liv i ljusets hastighet som lanserades i samband med detta. Det är en fascinerande kombination av naturvetenskaplig historiebok och en berättelse om arbetet med att kartlägga det mänskliga genomet och komma närmare lösningen på några av gåtorna kring livet. Venter är en lågmäld och ödmjuk person som ständigt betonar vikten av teamwork och inte drar stora växlar på sina egna rön. Han aktar sig också för att överdriva visionerna om framtida tillämpningar av dessa. Bland det mest intressanta i hans bok tycker jag själv (förutom de levande porträtten av andra forskare och deras arbete) är berättelsen om bakteriofager och hur de oförtjänt hamnat i skuggan när man söker lösa bland annat problem med sjukdomar och förorenat vatten. Hans livfulla beskrivningar av mikroorganismer och deras funktion är ofta oerhört spännande; om alla fick naturvetenskap presenterad för sig på ett lika underhållande och inkluderande sätt skulle många fler intressera sig för den. Det är i alla fall min tro.
En mycket uppskattad kollega, som också var god vän med min mor, har gått bort. Lars W. Freij hörde till de främsta översättarna av tysk litteratur i Sverige och skapade njutbara och uppskattade tolkningar av en rad framstående författares verk. Robert Musils Mannen utan egenskaper var en av hans verkligt minnesvärda insatser, liksom Daniel Kehlmanns Världens mått. Andra som han översatte var Thomas Bernhard, Juli Zeh och inte minst Günter Grass. Lars var en oerhört vänlig, lyssnande och blygsam person med stor lärdom, finkänslig artighet och ett varmt intresse för livet och människorna. Det var en glädje att som redaktör på Bonniers få samarbeta med Lars, och alltid lika givande att få en pratstund med honom på Författarförbundet och i andra sammanhang. När jag som ung reste runt i Sverige för att hålla föredrag för språklärare om John Moles bok Takt och ton i EU, som jag hade översatt, var jag helt ovan att uppträda inför publik och minst sagt vettskrämd över att inleda med att tala för 500 personer på Sheraton i Göteborg. Till min stora glädje hade Lars fått reda på att jag skulle prata och kom fram till mig strax innan evenemanget skulle börja. Ett lättsamt, lugnande samtal gjorde genast det hela betydligt mindre skrämmande och jag klarade mig riktigt hyfsat genom kvällen.
Lördag 26 oktober hade Richard Årlin vernissage på Galleri Örhänget, Höga stigen 3 vid Mosebacke i Stockholm. Årlin är från början koppargrafiker; en stor del av sin verksamhet har han med oöverträffad konsekvens och skicklighet ägnat åt bokhantverkets alla stadier. Hans poetiska behandling av boken som magiskt objekt och ovärderlig kulturbärare för mänskligheten är ett imponerande projekt. Här på utställningen har han skapat en replik av det första bokverk som trycktes med antikvastil i Italien år 1465 (en grammatikbok) - inga exemplar av den finns bevarade, men Årlins efterforskningar har ändå gjort det möjligt för honom att återskapa den på sitt konsekventa, minutiösa sätt, ända till det typsnitt som användes. Den vackra boken är tryckt på papper som han själv tillverkat, med hans handgjorda blytyper och på en maskin som han själv har skapat. Trycksvärtan har han kokat med valnötsolja som bas. Därtill kommer handkoloreringen och bindningen av detta enastående verk. I det 11 kvadratmeter stora galleriet visas en del andra verk av honom med den speciella spanskinspirerade, passionerat melankoliska och mystiska laddning som är hans kännemärke. Utställningen pågår till 30 november, galleriet är öppet på lördagar. Galleri Örhänget drivs som ett parallellprojekt med Antikvariat Hundörat på Östgötagatan, bakom står Peter Bodén, Jonas Ellerström och Johan Melbi, som kommer att ha fler intressanta bokreleaser och utställningar.
Bokmässan kom och gick, för mig blev det fyra intensiva dagar. Rumänien var årets tema, och bland andra Catalin Dorian Florescu som jag översatt var där och talade om sin originella roman Jacob beslutar sig för att älska, om en ganska okänd del av vår europeiska historia och samtidigt en utvecklingsroman som belyser och kontrasterar centrala mänskliga teman som myt och verklighet, styrka och svaghet, svek och förlåtelse. Även David Safier, vars varmhjärtade och roliga roman Dålig karma jag har översatt, var där och hade flera framträdanden på mässan. Intensivt som vanligt och härligt att umgås med vänner och kolleger. Rumänska kulturinstitutet här i Stockholm anordnade efter mässan intressanta kvällar med rumänska författare: Jag besökte först kvällen med Norman Manea, vars roman Lyan jag har varit inblandad i. Han talade om sitt liv som exilförfattare och om de utmaningar som det innebär att byta språk och kultur i femtioårsåldern, och berörde i någon mån också det faktum att han är en överlevande från koncentrationsläger - aspekter som alla avspeglas i Lyan. Den andra kvällen talade Florescu om sin roman och dess centrala teman; Jonas Ellerström var kvällens moderator och läste fint ur Florescus bok.
14 oktober anordnade Fri Tanke Förlag tillsammans med Vetenskapsakademien årets pi-seminarium - med fart och fläkt och stor spännvidd. Vi fick lyssna till en rad fantastiskt bra föredrag. Neurobiologen och vetenskapsjournalisten Lone Frank berättade om aktuell neurovetenskap (den enda verkliga revolution som pågår i världen just nu, enligt henne), som inger mycket hopp för framtiden, även om en del kan bli skrämda av det faktum att det blir svårt att tala om något sorts enhetligt psyke eller om en mänsklig själ, i takt med att våra kunskaper ökar om de komplexa neurologiska processerna. Nyare forskning tyder glädjande nog på att det går att lindra nedstämdhet och att lyckokänslor mätbart med metoder som meditation och mindfulness. Vetenskapsskribenten Jim Baggot berättade pedagogiskt om jakten på Higgs-partikeln och belyste det omfattande, långvariga arbete som inte bara de båda nobelpristagarna, utan tusentals andra fysiker, framför allt naturligtvis vid CERN-anläggningen i Schweiz, lagt ner för att finna den. Stressforskaren Mats Lekander talade om medkänsla och konformism, och om hur dessa känslor kan påverkas, med intressanta exempel från Ruben Östlunds filmer De ofrivilliga och Play, och regissören medverkade även själv via videolänk. Professorn i bioorganisk kemi Ulf Ellervik talade om njutningens kemi, och berättade så levande och entusiastiskt om sitt ämne att det förvånar mig om någon kunde undgå att växelvis känna sådant som doftade hyacinter och illaluktande fotsvett i sitt sinne... Hans inlägg hör till de bästa populärvetenskapliga föredrag jag någonsin hört. Föreläsaren och författaren Klas Hallbergs hyllning till förvirringen och Chesty Morgans glittrigt nostalgiska, genreöverskridande musik förgyllde också kvällen, som kändes alldeles för kort - precis som det ska vara. Pi-symposiet kommer att sändas i Kunskapskanalen framöver, missa inte det!
Idag slår jag ett slag för alla mindre förlag som jobbar stenhårt med idéer som de tror på. Det finns gott om exempel som bevisar att man kan lyckas med det som man brinner för och att det finns utrymme på bokmarknaden för annat än tevekändisars (ibland av förlaget framtjatade) kokböcker och genomstajlade specialkonstruerade deckarduor. Nytänkandet kan ta sig en hel massa olika former, se t.ex. Novellix Förlag (www.novellix.se), som ger ut små behändiga böcker med utsökta originalnoveller och klassiker (varför ska man bara läsa just tidningar och tidskrifter på tåg och flyg? Varför inte en lagom lång bok?), Morfem Förlag (www.morfem.se) som specialiserar sig på böcker om språk och kommunikation för alla och Volante Förlag (www.volante.se), som rakt och konsekvent satsar på vad de själva tror på, utan att bry sig särskilt mycket om ryggmärgsreaktioner från förståsigpåare. Jag hade själv förmånen att vara med och jobba med Daniel Kahnemanns Tänka, snabbt och långsamt. Den boken är ett rejält motmedel mot allt vad "ge folk vad folk vill ha"-mentalitet heter. Jajamensan, den här boken är rejält tjock! Ja visst, det kostar mycket att översätta tjocka böcker om komplicerade ämnen! Och nej, boken innehåller inte en massa bilder! Nej, texten är inte tillrättalagt och överdrivet lättillgänglig! Och visst, det var ju ett tag sedan författaren fick nobelpriset... Dessutom finns det alltid de som säger "det är väl ingen idé att översätta, folk läser ändå på engelska". Hur har det gått för boken, då? Jo, den ligger på topplistorna månad efter månad och har blivit omtalad och uppmärksammad långt utanför snäva akademiska kretsar. Jag anser att ska man ge ut böcker så ska man ha passion och envishet, annars är det ingen större idé att hålla på. Så heja er, alla som vågar satsa utan ängsliga sneglanden på självutnämnda experter och domedagsprofeter! Om storförlagen är kloka ser de till att deras marknadsavdelningar drar en och annan lärdom av de mindre förlagens sätt att tänka... Annars kan framtiden lätt springa ifrån dem.
2013 års litteraturdagar i ett Mariehamn med strålande sol och kyla. Scenen var Stadsbiblioteket, ritat av Hans Stenius. Temat, yta, behandlades ur olika synvinklar både i enskilda författarframträdanden och samtal mellan flera parter. Vi fick vara med om allt från Aris Fioretos som läste ur Halva solen, berättelsen om hans far, i korta, pregnanta stycken som omfattar tiden från livets slut till barndomen och början, till Johanna Koljonen som berättade om hennes och Andreas Ekströms bok Främling, om Carola, och Kaj Korkea-aho som beskrev hur upplevelsen av en fasansfullt misslyckad dag när han förgäves hade försökt få ro att börja sin roman plötsligt omvandlades till den självklara början på en roman. Cilla Naumann, Peter Fröberg Idling, Ulla-Lena Lundberg och Karolina Ramqvist fanns bland de andra deltagande författare som från vitt skilda utgångspunkter fick oss i publiken att fundera över vad yta och ytlighet egentligen är. Det handlade om ytan som klass- och statusmarkör, om islossning och den starka symboliken när isens rent fysiska yta bryts, och inte minst om skilda former av människors försåtliga och grymma spel under glättade ytor. Ett återkommande ämne var samtidens allt snabbare framrusande informationstempo och nästan tvångsmässiga uppvisande av yta (mest av allt en "lyckad" sådan) i sociala och andra medier. Samtidigt konstaterades att "yta" som litterär företeelse alltsedan formexperimentens "moderna roman" blivit alltmer betydelsefull och står i skarp kontrast till vad vi vanligen menar med ytlighet.
Nu är Jacob beslutar sig för att älska ute, hoppas den hittar många läsare. Det är en skildring från bokmässans temaland i år, Rumänien, under de avgörande åren från 1930-talet till strax efter andra världskriget. Men den innehåller också återblickar på 1600-talets trettioåriga krig och då inte minst svenskarnas grymheter, och på 1700-talets tyska utvandring till Banatet. En recesent undrade över titeln och menade att den var märklig då Jacob bara upplever en kort och flyktig kärlekshistoria. Men allt handlar inte om romantisk kärlek, här avses kärlek i en mycket vidare mening. Som jag uppfattar titeln syftar den i hög grad på Jacobs val av kärleken istället för hatet och hämnden i relationen till sin svekfulle far, ett mer avgörande och existentiellt val. Detta är ett av de många djupa teman som romanen innehåller - liksom kontrasten mellan svaghet och styrka, frågan om vilket som egentligen är vilket av dessa två, och förtrogenhet med döden på gott och på ont.
Översättarsektionens årsmöte i Författarnas hus innefattade i år också ett miniseminarium. Henrik Nilsson från Terminologicentrum berättade under rubriken "This is not a chair in Dutch" både underhållande och mycket lärorikt om skillnaden mellan ord, termer och begrepp, berättade om arbetet med att fastställa definitioner av termer och gav oss också några exempel ur skönlitterära översättningar som belyste problem kring detta. Vi fick bry våra hjärnor med att både hitta definitioner av termer och att ifrågasätta dessa. Det väckte en bra diskussion om bland annat trohet mot originaltexter, svårigheter med att hitta exakta översättningar och faran med en viss synonymsjuka (alt. upprepningsfobi) som ibland förekommer hos redaktörer på förlag. Henrik Nilsson beskrev TNC som bland annat "vi som gör språket mer tråkigt och fyrkantigt", men av engagemanget och diskussionslustan att döma tyckte många av oss översättare inte alls så. Tvärtom, det var roligt och tankeväckande och språkfilosofiskt stimulerande. I vårt rätt ensamma yrke behöver vi tillfällen att ventilera gemensamma frågor och att få objektiva aspekter, gärna från oväntade håll, på vårt arbete. Det är en i högsta grad välkommen stimulans. Efter det fick vi höra Gudrun Samuelsson och Helena Hansson berätta hur det var att snabböversätta J K Rowlings första vuxenbok, tillsammans med Wahlström & Widstrands redaktionschef Erika Dyrander och under ledning av Niclas Wahl. Uppenbarligen är det ingenting som de inblandade erfarna och skickliga översättarna, trots ett definitiv godkänt resultat, längtar efter att göra om. Man får hoppas att turboöversättning inte blir en växande trend, nu när hetsen att få ut populära böcker utomlands i stort sett samtidigt som de ges ut på originalspråket snabbt verkar tillta. Kvaliteten kan inte tillåtas att stryka på foten för nyhetshetsen.
Pages
