Några dagar i Zürich

Under några dagar i Zürich har jag njutit av denna stads stora kulturutbud och dammsugit dess bokhandlar (störst är Orell Füssli med både en tysk och en engelsk butik inne i centrum). Den schweiziska litteraturens speciella villkor, genom att allt som publiceras på de tre största nationalspråken medvetet måste riktas mot de stora grannländerna för att få försäljningssiffror som gör förlagen nöjda, blev mycket tydliga för mig. Jag passade på att träffa den rumänskfödde författaren Catalin Florescu, vars stora släktroman Jacob beschliesst zu lieben kommer att ges ut på förlaget 2244 i min översättning (Jacob beslutar sig för att älska). Det blev en fascinerande kväll på biblioteket i Langenthal (mellan Zürich och Bern), där Catalin läste ur denna och en annan av sina romaner och talade om konsten att som författare med en bakgrund i ett annat land omsätta "mellanförskapet" i konst för att kunna hantera det. Att inte låta sig inordnas i något fack, som "invandrarförfattare" eller "rumän", varken som konstnär eller som människa. Catalin lärde sig tyska först vid 15 års ålder, efter både engelska och italienska, kanske är det därför han behandlar språket med så stor omsorg och kärlek till detaljerna. Han talade om vikten av en intensiv närvaro i nuet, av att alltid iaktta, alltid förvånas, ständigt vara formbar men samtidigt sann mot sin kärna. Det har varit hans ledstjärna, både som författare och som psykolog (hans andra yrke, innan han blev författare på heltid). Viktigast för honom är att försvara de humanistiska värdena och att, som han säger, "alltid se tillbaka med ömhet". I Jacob... visar han till och med övertygande att det går att förlåta det yttersta oförlåtliga. Inte att glömma, men att förlåta. Bland återkommande teman i hans böcker är också människans vägran att utsläckas - det finns alltid någon som överlever, någon som får mänskligheten att fortleva. Han sade också att de allra första meningarna i hans böcker är oerhört betydelsefulla för honom, de anger hela tonen och rytmen i berättelsen.   

Lördagen 8 september var jag också inbjuden till öppet hus på översättarhuset Looren utanför Hinwil, som ligger en dryg halvtimmes tågresa utanför Zürich. Det var fascinerande att höra fyra översättare på tyska, franska och italienska beskriva sitt sökande efter rätt rytmer, färger, klanger när de arbetar med att förmedla poesi mellan olika språk. De gav oss konkreta exempel och generösa inblickar i olika steg i översättningsprocessen, och belyste också hur skillnader mellan språkens uppbyggnad påverkar det poetiska uttrycket. Själva översättarhuset är fantastiskt vackert och välordnat. Det ligger uppe på en kulle med utsikt över vidsträckta dalar och bergstoppar och har allt man kan önska sig för att få inspiration och ro att skriva, som ett mycket välsorterat bibliotek och möjligheter att isolera sig under arbetet men också att möta och diskutera med kolleger och andra.