19.11 fick ÖC besök av Dorotea Bromberg, som berättade om Brombergs förlags historia och om hur familjen kom utblottad till Sverige - Doroteas pappa Adam med en envis dröm om att fortsätta arbeta med böcker som han gjort i så gott som hela livet. Vi fick höra hur en oerfaren banktjänsteman snarast av misstag hjälpte dem att starta förlaget, och om glädjechocken 1978 när Isaac Bashevis Singer, som de blivit bestämt avrådda att satsa på, tilldelades nobelpriset. The rest is history, som det heter... Vi översättare fick tillfälle att ställa frågor och naturligtvis kom en diskussion om återväxten i branschen upp. Detta i ljuset av den starkt hotade, förnämliga utbildningen för litterära översättare vid Södertörns högskola, som är unik i Sverige. Möjligheten att få in en fot på förlagen som nyutexaminerad översättare ökar självklart om man har gått en kvalificerad utbildning, har fått ett professionellt nätverk och kan få rekommendationer av erfarna kolleger, som genom undervisning, seminarieverksamhet och täta personliga kontakter verkligen vet vad man kan. Den funktionen sätts nu ur spel, tillsammans med många andra värden, om översättarutbildningen vid Södertörn slås i spillror. Det är ingenting annat än usel utbildnings- och kulturpolitik! Hur ofta hör man inte beskrivningar av att förlagen formligen dränks i utgivningsförslag och förfrågningar om jobb från unga och hoppfulla yrkesmänniskor. De känner sig trängda för att de saknar närmare kunskaper om personernas kapacitet och vågar därför sällan satsa på okända kort; de har alltför sällan tid att läsa provöversättningar (som för upphovspersonerna dessutom innebär timmar av obetalt arbete). En utbildning som innebär en kvalitetsgaranti och där lärarna är etablerade och högt kvalificerade yrkesutövare ger en unik möjlighet att skilja agnarna från vetet. I dagsläget planerar Översättarcentrum att starta en mentorsverksamhet för yngre översättare. Förhoppningsvis kan detta bidra något till att underlätta deras yrkesintroduktion.  

Om någon undrar över namnet Språkriktaren så kommer här lite språkhistoriska kommentarer. Idag kommer man kanske först att tänka på begreppet "språkriktighet" när man hör mitt företagsnamn, och visst är det vad jag delvis sysslar med; att göra språket mer korrekt och tydligt täcker ganska väl vad en redaktör ägnar sig åt - men den definition av "att rikta språket" som Svenska akademien använde på 1700-talet och som även Strindberg använde, var att göra språket rikt, minst lika viktigt och aktuellt, särskilt för en översättare. Sist men inte minst handlar ordet förstås om "riktning" i mer konkret bemärkelse: från ett språk till ett annat, helt enkelt. Hur är det då med ordet frilans? Detta underbara begrepp har vi Sir Walter Scott att tacka för, mannen om vilken det brukar sägas att "he wrote himself into an early grave", detta i desperata försök att rädda det älskade familjegodset. Frilansaren var en båld riddare som fungerade lite som Kurosawas samurajer och (i bästa fall) ställde sin lans i de fattigas och förtrycktas tjänst, som fri och obunden. Så det gäller att ta fasta på rätt saker om man ska följa Walter Scotts exempel... Sänd honom i alla fall en tacksam tanke, för "frilans" är verkligen ett smart och smidigt begrepp.  

Under några dagar i Zürich har jag njutit av denna stads stora kulturutbud och dammsugit dess bokhandlar (störst är Orell Füssli med både en tysk och en engelsk butik inne i centrum). Den schweiziska litteraturens speciella villkor, genom att allt som publiceras på de tre största nationalspråken medvetet måste riktas mot de stora grannländerna för att få försäljningssiffror som gör förlagen nöjda, blev mycket tydliga för mig. Jag passade på att träffa den rumänskfödde författaren Catalin Florescu, vars stora släktroman Jacob beschliesst zu lieben kommer att ges ut på förlaget 2244 i min översättning (Jacob beslutar sig för att älska). Det blev en fascinerande kväll på biblioteket i Langenthal (mellan Zürich och Bern), där Catalin läste ur denna och en annan av sina romaner och talade om konsten att som författare med en bakgrund i ett annat land omsätta "mellanförskapet" i konst för att kunna hantera det. Att inte låta sig inordnas i något fack, som "invandrarförfattare" eller "rumän", varken som konstnär eller som människa. Catalin lärde sig tyska först vid 15 års ålder, efter både engelska och italienska, kanske är det därför han behandlar språket med så stor omsorg och kärlek till detaljerna. Han talade om vikten av en intensiv närvaro i nuet, av att alltid iaktta, alltid förvånas, ständigt vara formbar men samtidigt sann mot sin kärna. Det har varit hans ledstjärna, både som författare och som psykolog (hans andra yrke, innan han blev författare på heltid). Viktigast för honom är att försvara de humanistiska värdena och att, som han säger, "alltid se tillbaka med ömhet". I Jacob... visar han till och med övertygande att det går att förlåta det yttersta oförlåtliga. Inte att glömma, men att förlåta. Bland återkommande teman i hans böcker är också människans vägran att utsläckas - det finns alltid någon som överlever, någon som får mänskligheten att fortleva. Han sade också att de allra första meningarna i hans böcker är oerhört betydelsefulla för honom, de anger hela tonen och rytmen i berättelsen.   

Lördagen 8 september var jag också inbjuden till öppet hus på översättarhuset Looren utanför Hinwil, som ligger en dryg halvtimmes tågresa utanför Zürich. Det var fascinerande att höra fyra översättare på tyska, franska och italienska beskriva sitt sökande efter rätt rytmer, färger, klanger när de arbetar med att förmedla poesi mellan olika språk. De gav oss konkreta exempel och generösa inblickar i olika steg i översättningsprocessen, och belyste också hur skillnader mellan språkens uppbyggnad påverkar det poetiska uttrycket. Själva översättarhuset är fantastiskt vackert och välordnat. Det ligger uppe på en kulle med utsikt över vidsträckta dalar och bergstoppar och har allt man kan önska sig för att få inspiration och ro att skriva, som ett mycket välsorterat bibliotek och möjligheter att isolera sig under arbetet men också att möta och diskutera med kolleger och andra.  

Sommar igen! Loppisfyndet på bilden fick jag på min namnsdag av maken som hittat den hos Pingstkyrkans second hand - vilken maskin, jag bara älskar den! Mellan jobb och ledighet, livet i stan och mellanspel på landet gör det ingenting att vädret växlar så. Regnet får blommorna att prunka mer än någonsin i rabatterna och sommar är ändå alltid sommar... Och jobb är alltid jobb och man får nog skylla sig själv när man gjort sitt jobb till en livsstil. Tredje generationen översättare är jag också, så det var nog kört från början, misstänker jag. Lite krumbukter i livet först innan man landade där man skulle. Tänker på min svårt handikappade morfar som knackade på en liknande maskin som den på bilden och knöt fast suddgummit i ett snöre för att han inte kunde böja sig ner och leta rätt på det själv när han satt och översatte Ellery Queen och James Fenimore Cooper om nätterna med sina krumma fingrar på tangentbordet. Och tänker på min mamma som översatte sin tids tantsnuskstjärna Netta Muskett - hon kunde titta på oss med låtsat trånsjuk min och citera sista meningen i sin översättning av Musketts Den stilla ön. Så här gick den: "Som en trött fågel sjönk hon i hans armar och räckte honom sina läppar." Det ni!