blog post

Jag funderar en hel del över frågan i rubriken. Undran dyker upp till och med när jag varken läser eller skriver, bara tänker. Häromdagen sade jag för mig själv: "På momangen!" Nästan genast slog en konstig form av självcensur till så att jag tänkte: "Det där ordet förstår ingen människa!" Det ledde genast till tankar på alla möjliga andra ord som är helt naturliga för mig men som jag ser att människor inte använder eller rentav inte känner till numera. Övermaga. Ogärning. Hur långt isär kommer vi att glida när ord som varit självklara blir obegripliga? Hur fort kommer det att gå?

Nu blev det dags för mig att få Coronavirus. Den lindriga varianten, tack och lov. På senare tid har jag gjort en del jobb åt två konstmuseer som hör till mina mest uppskattade uppdragsgivare. På Waldemarsudde kan man fortfarande se Nikolaj Astrups utställning med fascinerande, kärleksfulla, ibland nästan övermytiska bilder från det norska landskapet - den ger ett nytt perspektiv på den tid som i Norge ofta kallas det nationella genombrottet och som vi kanske mest förknippar med litteratur och musik, kanske särskilt med namn som Ibsen och Grieg.

Nej - det är inte mina största bekymmer jag räknar upp, utan ämnena för mina senaste översättningar. Det härliga med yrket är att man hela tiden lär sig nya saker. Inte visste jag att vi har uppfinnandet av plast att tacka för att karettsköldpaddor fortfarande simmar omkring i havet. Eller att det finns en hel drös andra coronavirus än SARS CoV-19 som cirkulerar bland människor utan att göra någon större skada. Eller att nakenråttor ser likadana ut när de är gamla som när de är unga, och lever i samhällen av liknande typ som bin och myror.

Sedan jag senast skrev här har jag översatt ytterligare två romaner av Nina George. Drömmarnas bok kom förra året och är en berättelse om sjukdom, vilket känns passande just nu. Den utspelar sig i stor utsträckning på en avdelning för patienter som ligger i koma. Närstående och vårdpersonal spelar viktiga roller, men huvudtemat är det liv som två komapatienter i olika åldrar och med mycket olika bakgrund har haft och hur deras tillstånd pendlar mellan djup drömlöshet och förvrängda fragment av upplevelser och minnen.

Det är sällan man som översättare får kontakt med läsare. Därför blev jag oerhört glad i dag över att få ett fint brev i min mejlkorg, med rubriken: Tack för en ljuvlig översättning! Det handlade om Nina Georges roman Den lilla bokhandeln i Paris, och jag vill bara citera en mening som avslutar brevet: "Tack Ulrika för att du fick mig att minnas att böcker läker, somliga bättre än andra." Det känns i hjärtat och jag ska ha det med mig länge - framför allt när det känns lite motigt och kämpigt att jobba! Läsarna gör att det är mödan värt.

Det är ett rätt ensamt jobb att vara översättare. Så desto mer värdefullt är det att då och då möta kolleger och utbyta erfarenheter och tankar. Det blir alltid fina tillfällen till sådant kring jul, när både förlagen och fackorganisationerna anordnar sammankomster. Jag är glad och tacksam för alla trevliga kolleger och samarbetspartner som jag har möjlighet att träffa! Annars sitter jag mest i min egen lilla bubbla och jobbar, och förlorar mig i de mest disparata världar, som 1860-talets Kuba och yttre rymden ... Det är ett privilegium, det är jag högst medveten om.

Bland titlar som nyligen har kommit ut finns två översättningar av mig som tangerar samma ämnesområde. Atul Gawandes fina bok Att vara dödlig, på Volante förlag, handlar om hur vår rationalistiska tro på teknik och läkemedel förenas med vår rädsla för vår egen dödlighet och ovilja att tala om döden. I många fall vågar läkare (Gawande är själv läkare) inte säga de ord som förklarar att ingenting längre kan göras för en patient - annat än att försöka göra vederbörandes sista tid så bra som möjligt. Och det är inte så lite.

Bengt af Klintberg tog emot Wahlström & Widstrands pris i veckan, välförtjänt och glädjande. Per Wästberg höll ett fint tal om Bengts samlade verksamhet - alltifrån den uttjänta, svävande dykardräkten i Skogsdykare till barnramsor, fula visor och moderna myter. Per Wästberg visade på ett elegant sätt att allt som Bengt har gjort alltid har lyckats överraska samtidigt som det har varit genomkonsekvent.

Nobelprisvecka! Med glädje noterar jag att Patick Modiano fick priset i år, en lyhörd men aldrig insmickrande författare med ett glasklart språk, som ofta skriver om gömda och osynliga människor och levandegör sina miljöer (framför allt Paris) så som ingen annan. Modiano kommer att hitta nya läsarskaror under lång tid framöver.

Från duon bakom Freakonomics, Dubner & Levitt, kommer en ny bok på framsynta Volante Förlag, Tänk som ett freak. Jag har haft glädjen att översätta den och lärt mig mycket nytt under arbetet - om varför det spelar roll att magsårsbakteriens upptäckare bodde granne med ett skrotupplag, vad det är för intressant med en kille som klarar av att proppa i sig otänkbart mycket varmkorv och om vilka likheter som finns mellan David Lee Roth och kung Salomo. Det finns även en viss koppling mellan nämnde Roth och en liten flicka som håller på att potträna.